Well hello there..
Pain..
Längesen man skrev. Har känt mig lite.. velig ifall man ska fortsätta blogga eller inte. Iaf på det sätt som jag gör.
Finns personer som tycker det är.. idioti. Och jag har nog tagit åt mig lite av det.
Men, eftersom jag är så.. beroende? av det. Så, här är jag igen. Skriver ner mitt liv, mina smärtor och mina tankar till allas beskådan.
Skriver lite, trycker på delete. Nä, så kan man inte skriva. Folk kan ju bli arg.. Bryr det mig? *tänker efter lite* Lite, faktiskt. Även om jag idag känner mig rätt så likgiltig. Lite som Damon i Vampire Diaries.
“Så säg mig, hur orkar vi gå här och tvivla? Att trygghetens bro håller än?”
Det är en bra rad, Patrik Isaksson är fantastisk på att skriva texter, det finns så mycket symbolik och tanke bakom. Verkligen så som jag känner mig. Halvt obrydd samtidigt som hjärtat värker av oro och förtvivlan.
“Hur mår våra drömmar?”
Ja, hur mår dem, mina drömmar? De känns.. splittrade. Det känns som att vägen dit har blivit raserad av ett jordskred. För att ta sig över måste man antingen bygga en bro eller hitta en omväg. Och jag vet helt ärligt inte hur jag ska göra. Jag har inget byggmaterial och ingen karta över terrängen runtomkring. Så ja.. jag vet inte.
Det blir som det blir.
Splittrad. Det var ett bra ord för det här inlägget. Röd tråd? Finns ingen.
Bara.. splittrade tankar. Om jag hade kunnat följa en röd tråd så hade jag nog vällt ur mig det här i en filosofisk dikt. Men idag finns det ingen. Så det får bli som det blir.
Det vore mycket enklare att känna såhär och vara full. För då vet man att när fyllan går ur kroppen så försvinner den känslan. Men spiknykter som man är, så vet man att den här känslan kommer följa med ett tag nu. Wihiie..
Min bästa prestation idag har nog varit att jag har tagit hand om de dagliga sysslorna och tränat. Man brukar ju säga att man mår bättre när man har tränat? Jag vaknade med den här känslan, har tränat and guess what? It’s still here.
Äh, jag ger upp nu. Har iaf uppdaterat min fina (idiotiska?) blogg.
Hare
