För att förlora den man älskar
Jag tror att det är det som har hållit mig ifrån att prata med älsk om det där jobbiga om hösten. Jag har varit rädd att det skulle bli tjaffs och att jag sedan på något vis skulle förlora honom.. att han inte skulle tycka att det är värt ifall det skulle bli jobbigt..
Men nu har jag pratat med honom om det och det kändes verkligen som att ett ton stenar föll från axlarna. Jag grät av lättnad och ja, det var bara så skönt att prata om det nu när jag har gått med det ett tag. Det jobbiga är fortfarande där, som ett framtida möjligt hot. Men efter att ha pratat med honom om det så känner jag mig inte lika uppgiven.
Det går lite upp och ner. Inte alla gånger som jag vet varför, men ja.. det är så det är. Jag försöker att vara glad, men det är inte alltid det går. Vissa dagar börjar bra, men sen när älsk åker till skolan så känner jag hur det långsamt går utför. Och så finner jag mig själv sittande i sängen och känner hur jag skakar och är på gränsen till att bryta ihop. Och jag vet inte varför. Det är så skumt..
Men det är väl så det är.
Hare
